Fadimes tal för
Rädda Barnen
Hej!
Jag heter Fadime och är 25 år. Jag har blivit inbjuden hit för att berätta om mina
erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige. Det är svårt att
balansera mellan familjens krav och förväntnin-gar, gentemot det svenska samhället som
står för helt andra värden och synsätt.
Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom de får
förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt
att peka ut någon som syndabock utan jag vill hjälpa er förstå hur och varför
konflikter som dessa kan uppstå – både ur min familjs och min egen synvinkel.
Jag
är född i in liten by i den kurdiska delen av Turkiet vid namn Elbistan. Mina
föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i
familjen arbetade gemensamt med för att sköta. Vi var en enda stor och lycklig familj
med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inte något materiellt överflöd, men
däremot hade vi en varm gemenskap.
När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige av ekonomiska skäl. Till en början
var allt frid och fröjd, men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina
föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka
med mina svenska kompisar eller delta i aktiviteter utanför skolan. Jag skulle gå direkt
hem och hjälpa min mor med hushållsbestyren och uppfostras till en fin flicka. Mina
föräldrars syn på skolan var att det var bra om jag kunde lära mig läsa och skriva,
för att bli deras länk ut till det svenska samhället. Detta eftersom de själva var
analfabeter. Men några högre studier än så ansåg de inte att det behövdes. ”Man
behöver ingen utbildning för att ta hand om man och barn.”
När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet
och gifta mig med någon av mina kusiner – precis som mina äldre systrar hade gjort.
Jag vägrade finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för att ta
ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma över vilken man som jag
skulle dela mitt liv med. Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och
släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför
mitt eget välbefinnande. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och
släkt lider.”
Men
till skillnad från mina föräldrar så levde jag och var en del av det svenska
samhället. Jag gick dagligen i en svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och
tittade på svensk tv. Självklart så var jag påverkad av de synsätt och värderingar
som rådde här. Jag började därför tänja på gränserna för att visa att jag inte
tänkte acceptera deras krav. Detta gjorde jag genom att fortsätta träffa mina svenska
kompisar, gå och fika på kaféer och komma hem senare än den utsatta tiden.
Jag
ville sätta upp mina egna villkor för hur jag skulle få leva mitt liv, göra mina
egna misstag och lära mig av dem. Jag ville stå på egna ben och ta ansvar för mig
själv och mina handlingar – inte låta någon annan bestämma över hur jag ska tycka,
tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla
mig som person.
För er är detta säkert inte något konstigt eftersom det är en del av det svenska
levnadssättet, men för min familj så var detta något oerhört skrämmande. Deras
uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och
varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka,
gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon
som helst respekt för familjelivet, eftersom de skilde sig till höger och vänster.
Uppfattningen hade de skapat utifrån sina egna förutfattade meningar. De kände ju inte
några svenskar och ville därför inte heller umgås med dem.
Till en början balanserade jag mellan de kurdiska traditionerna och kraven som fanns på
mig ute i det svenska samhället. Jag var enormt kluven och förvirrad med tanke på att
jag var tvungen att leva ett dubbelliv – allt för att tillfredsställa båda
kulturernas förväntningar på mig som ung kvinna.
Men
så en dag hände det som inte fick hända – jag träffade en svensk man, Patrick.
Patrick och jag förälskade oss i varandra. Till en början var jag livrädd för vad
detta skulle kunna innebära för mig, och jag förklarade för honom vilka
förutsättningar som var tvungna att gälla. Mina föräldrar fick inte under några som
helst omständigheter få veta något om oss.
Trots riskerna valde vi att inleda ett förhållande, även om det innebar att vi endast
kunde träffas inom fyra väggar och ständigt leva med rädslan att bli upptäckta. Efter
ett års förhållande var vi trötta på att jämt träffas inomhus och smyga med vår
kärlek och började bli alltmer oförsiktiga. Vi började stegvis visa oss ute
tillsammans på ställen där vi någorlunda kunde vara säkra på att inte träffa på
någon i familjen eller släkten. En dag ledde vår oförsiktighet till att vi upptäcktes
av min far, som självklart exploderade av ilska och började slå på mig och Patrick.
Hans reaktion var för mig fullt förståelig.
Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska
värna och skydda de kvinnliga släktingarnas sexuella uppförande och se till att
döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet. Om den nyblivne maken till hans
döttrar får veta att hon inte är oskuld på bröllopsnatten, kan han direkt kräva
skilsmässa. Än i dag överlämnas det blodfläckade lakanet till brudens svärmor, så
att hon kan visa sin omgivning att de fått en ärbar och ren kvinna i släkten.
Eftersom familjen förstod att vi var ett par kunde de snabbt dra slutsatsen att jag inte
längre hade oskulden kvar. För dem innebar detta att de aldrig skulle kunna gifta bort
sin dotter på det sedvanliga sättet – med en kurdisk man, vilket enligt dem var
meningen med livet för mig. Jag hade dragit skam över familjen och hotade deras
ställning gentemot omgivningen. Jag hade gjort något oförlåtligt som aldrig tidigare
gjorts i min släkt. Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem.
I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en ”fin kurdisk flicka” till en
uppkäftig hora, som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var
tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet för att bevara sin
heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.
Ensam
och övergiven av familjen blev jag tvungen att snabbt lämna Uppsala eftersom jag
visste att om de fick tag på mig skulle de ta livet av mig. Jag flydde upp till
Sundsvall. Mina föräldrar spårade upp mig ganska snabbt och fick reda på var jag
befann mig. Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för
mig att jag inte skulle få komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att
ta livet av mig.
Varför just han blev utvald var naturligt. Han var omyndig och riskerade inte att dra på
sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift som enda sonen i familjen att se
till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.
Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick. Ju mer jag stod på mig och vägrade
underkasta mig dem, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt
mig för att vända mig till polisen för att få skydd.
Till min stora förskräckelse så tog polisen mig inte på allvar. För dem var min
berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig
till min familj och förklara för dem att de minsann inte fick hota mig till livet och
att de skulle respektera de svenska lagarna. Polisen förstod sålunda inte allvaret i
situationen, och deras oförstånd ledde till ett kränkande beteende. ”Vad förväntar
du dig av oss? Vi har inte råd att tillhandahålla dig en vakt som bevakar dig dygnet
runt”, blev polisens svar.
Med
tungt hjärta gick jag ifrån polisstationen, utan att ha fått någon som helst
hjälp. Som en sista utväg vände jag mig till massmedia för att få hjälp, vilket kom
att bli mitt effektivaste skydd. Min tanke var att skapa debatt kring problematiken och
därigenom se till att strålkastarna var riktade mot min familj för att få dem att
backa undan.
Mitt fall fick stor uppmärksamhet eftersom det var under samma period som ett flertal
fall av hedersgärningar lokaliserats av media. Fallet Sara i Umeå var det mest omtalade.
Hon var en tjej från Mellanöstern som ströps av sina kusiner för att hon ville leva
sitt eget liv. Av samma anledning blev också en tjej från Stockholm knivskuren av sina
släktingar.
Jag
valde att öppet berätta om de förhållanden vi utländska tjejer var tvungna att
leva under här i Sverige. Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde
under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade
sig sina familjers vilja och levnadssätt.
Vid ett nytt försök att få polisens uppmärksamhet hade jag turen att komma i kontakt
med en polis som hade erfarenhet av att arbeta med utländska kvinnor som var hotade och
misshandlade av sina män. Han förstod direkt allvaret i min situation och informerade
mig om mina rättigheter som utsatt.
Min anmälan mot min far och bror ledde slutligen till rättegång. Min far fälldes för
olaga hot och min lillebror för olaga hot och misshandel.
Direkt efter rättegången åkte jag med krossat hjärta tillbaka till Sundsvall där jag
för tillfället studerade. Jag var helt fysiskt och psykiskt slut och ville inget annat
än att bara ta det lugnt och slicka mina sår. Tanken på att jag aldrig skulle kunna ha
en relation med min familj och släkt smärtade mig. Jag saknade min mor enormt och
önskade inget högre än att få vara i hennes famn igen, men visste att det var en
omöjlighet.
Eftersom hennes uppgift som mor att uppfostra mig till en lydig och fin flicka hade
misslyckats fick hon skulden för att jag hade blivit en dålig person. Hon kunde inte
heller ställa sig på min sida eftersom situationen för henne skulle förvärras
ytterligare. Hon anklagade sig själv.
I
dag bor jag och pluggar i Östersund. Jag studerar till socionom så att jag kan
fortsätta att hjälpa flickor som har liknande problem som jag har haft.
Jag varken är eller tänker vara bitter och hatisk över det som har hänt. I så fall
så skulle allt ha skett till ingen nytta – min familj förlorade en dotter och sin
heder och jag mina nära och kära.
Jag vill delge er min historia i förhoppning om att det kan hjälpa andra
invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra.
Min förhoppning är att om alla drar sitt strå till stacken så slipper liknande fall
återupprepas i framtiden. Det bör vara en självklarhet för varje ung kvinna att både
få ha sin familj och det liv som hon önskar – oavsett vilken kulturell bakgrund man
har.
(Utdrag
publicerde i Expressen den 04.02.2002)
|