Du flicka med
ljusbrunt hår och strålande blick,
du den vackra med röda läppar och rosig kind,
du stillsamma
med viskande röst,
med fjun som aldrig noppats från din hud,
du med mjuk och
näpen växt, du älskliga,
vars enkla dräkt är finare för mig än en brudklänning.
Det är sant
att jag är resenär, jag tittar ytligt,
men nu har din skönhet trängt in i min själ,
ja inte bara
nu, det är som om du länge
funnits här att bota mina sår med dessa dina händer.
O du med
ljusbrun glans, o må det finnas flera
vackra flickor, rosor i vårsolens trädgård,
låt deras
färg slå ut i prakt från grentoppar,
låt sen andra kalla dem kungliga blommor.
Min själ är
ivrig att få plocka en viol
som slokar under björnbärsbuskens skugga.
Av himlens ljus
ger bara morgonstjärnan
åt min själ en ren och behaglig känsla.
Från tangenter
som slås an stiger tusen och en melodi,
den av dem som ljuvast når mig är den mycket stilla.
En klar källa
under månens sken, där stenar
och där grus som pärlor på botten darrar i glitter
är vackrare
för mig än ett gränslöst hav
som låter sina böljor brytas i skum.
Du flicka med
ljusbrunt hår och strålande blick,
du den vackra med röda läppar och rosig kind!
Jag är en
resenär, en vandrare, men vet du
vad som trycker mig och upptar mig så?
Jo att en bild
har tecknats i mitt minne,
sällsynt i sin fägring, men ack att den är namnlös.