Ni vill ha
vackra dikter, min herre, vackra dikter!
Den dikt som får livet att le och blomma,
dikten som kan
blinka som en stjärna,
vara genomskinlig ner till det inres havsbotten,
leva i lugn och
sjunga ständigt,
så som näktergalen i sitt varma bo!
En dikt som är
vacker och älsklig likt det lilla barnet,
som när sig av livets saft och hjärtats kött,
en dikt där
varje ljud är en ringklockas klang,
där varje liten bit är ett färgrikt ornament!
En dikt som
andas, lever, rör sig,
som talar hjärtats språk och talar flytande...
Om ni vill
höra sanningen, min herre,
så har jag inget att skaffa med en sådan dikt!
Jag är kurd i
första hand, en sparv
som är utsatt för tusentals täta snaror.
För varje
vingslag eller kvidande ur min näbb
kommer kniven närmare min hals!
Och vore jag
så näktergal, så är min bur för trång,
min tunga stum och av diktens musik hörs inte ett ljud!
Och dessutom,
det som är värst:
mitt hjärta är tomt och min ugn är utan eld;
om ingen
kärlekspil trängt in i mitt hjärtats djup,
om inte Venus har snärjt det i dess rot,
hur kan det,
åldrande och unket som det är,
finna rum för inspirationens fe?
När det
självt är ett andelöst kött,
vad kan det ha för poesi att komma med?
Och vidare min
herre, som ni kanske vet
måste en liten tjänsteman som jag kröka rygg
för att tjäna
sitt bröd, och staten
ger honom måltid efter måltid bröd för sitt arbete!
Om inte axlar
och hals blir dammiga som ett gammalt spjäll,
om man inte ger staten sitt arbete och dansar för de högre
tills man blir
trött, nej det var hädiskt sagt, till döden.
hur kan det vara möjligt för en tjänsteman att äta?!
En hjärna som
har oro för sin tomma mage
och bekymmer i sitt jobb,
när får den
låta ögonen ströva över skönhetens värld,
uttrycka allt den ser i fem-sex rader?
Sedan min herre
hoppas jag att ni inte mer
begär sköna dikter av Goran!
Den som
förmår att skriva dikt är fri,
obunden och berusad av kärlekens arrak.
För mig är
det nu dags att slockna,
låt mig försvinna från fältet och bli glömd..!