Avskyns erkännande
-
- I det djupaste
- av denna
samvetslösa dag
- är jag på
väg,
- min tillflykt
är min själ
- och allt
förbjudet på resan blir till vänskaper:
- med dessa
öppnar jag dödens härva!
- Som vandrare
blev jag till,
- från denna
stund fördömde jag
- mitt hastiga
liv, och lindade min mors hjälpsamhet
- om halsen och
lämnade henne utan tillåtelse.
- Då jag drömmer
- flyger
främlingsskapets svalor
- under mina
drömmars regn
- och mina vilsna
fjädrar
- faller över
denna jord.
- Tiden - ett
dimmigt fönster utan någon början.
- Mellan oss, i
avståndet, cirkulerar
- mitt lugn,
dimman
- som skymmer din
blick.
- Mellan dig och
tiden
- är det bara du
som kvävs i mitt uppror!
- När jag ser
landskapets
- skiftningar,
säger jag till berget:
- pressa snön
över din kropp - det är enbart löven som gulnar.
- Från overkliga
hundars skall
- passerar ödet
mig och stoppar mig i en glömd väntan.
- I mitt
kringflackande liv finns ingen till
- samtidigt med
mig.
- Jag är ett
oändligt ont;
- alla som ser mig
- och vänjer sig
- får blåsor av
mitt främlingskap!
- Jag är en
rastlös skugga
- böjd över mig
själv,
- vid min strands
väntan,
- var vaksam, var
inte rädd,
- dröj inte då
du kan drunkna
- i mitt mörker.
"1984-10-06"
© Handren |