Kurdisk poesi av Hêmîn

Kurdish Library

Kurdisk poesi [Hêmîn]

Den övergivnes klagan

Munskänk, vänd dig hit, vänd dig hit!

Vänd dig till mig med din bägare med vin!

Kunder som jag är det få av i vinstugan;

här är de flesta glada, belåtna och sorglösa.

Men vin är synd för dessa skamlösa utan sorg;

varför skall lättfärdiga berusade få gripa oss i kragen?

Detta bittra vin är bot för verklig sorg;

låt det vara förbjudet för den som saknar plågor!

Detta röda vin är ej för den som inte lider,

förbjudet för den som inte tärs i sin själ.

Vinet är till för den som det brännmärker;

varför skall drumlar här få tömma det i ett drag?

Vinet är till för den vars lidande är obotligt;

att en sorglös skulle dricka det vore brottsligt.

Vinet är till för den vars hjärta är fyllt av eld;

varför skulle den uppblåste få dricka av det?

Den som inte är övergiven och utan hus och hem,

låt vinet bli som ormgift för honom!

Den som inte smakat livets smärta,

den som inte erfarit värk, plågor och lidande,

Den som inte blivit måltavla för sorgens pil,

den som inte böjts dubbel under förtryckets börda,

Den som inte känt förtryckets tyngd,

den som inte sårats av övermaktens svärd,

Den vars hals befriats från strypgreppet,

den från vars hem fienden fördrivits,

Den som inte fått se sin fiende segra,

den som kastat oket från sina axlar,

Den som inte varit pinad och förtvivlad,

den som inte stapplat under ödets slag,

Den som inte malts mellan tidens kvarnstenar,

den vars rop aldrig höjts mot himlen,

Den som inte fått se sig skild från sina kära,

inte fått utstå råskinnens hånfulla spjutstick,

På vars skuldror olyckans stoft inte lägrat sig,

som inte ansatts framifrån och bakifrån och överallt,

Varför skulle han komma och göra vinstugan trång?

Det finns många andra platser för oväsen och skämt.

***

Denne yngling som ännu finner vägen till kärleksmötet

märkligt, mycket märkligt att han skulle ha begär efter vin!

Den som inte drives både hit och dit,

den yngling som får flickors kyssar,

Den som flickor räcker handen i bröllopsdansen,

kommer han hit? – Varför säger man inte: försvinn!

Det vars "hand kan gripa om brösten",

den som kan söva sitt hjärtas barn,

Den som allt emellanåt får krama mjuka händer,

den som inte fått smaka ödets hugg och slag,

Den som kan slicka kärlekssvetten på en hals,

det vore ett brott att ge honom en droppe vin.

***

Den vars liv förlöpt i frid och glädje,

som aldrig behövt sörja fångenskap och slaveri,

Den som alltid haft någon väntande på sin återkomst,

för vilken en dörr inne i huset alltid stått öppen,

Den som har en förtrogen som lyssnar och tröstar,

som har en skönhet till smek och hugsvalelse,

Han kan fatta en kärestas mjuka fingrar,

som kudde har han fått en arm,

Han kan ha styrka, tapperhet, beslutsamhet och kraft,

hans öde skall inte vara upproriskt och mörkt;

En sådan har ingen plats i vinstugan.

Vad har han med detta vin att göra?

***

Munskänk, vänd dig hit, vänd dig hit!

Vänd dig till mig! Gå inte längre in!

Stanna upp här! Flyg inte så högt!

Kom till mig, kom till mig med bägaren full!

För mig, med hus och hem öde, är vinet lagligt,

för mig kringirrande, usel och eländig,

För mig så bräcklig och skröplig,

för mig med sårat och sörjande hjärta,

För mig, en landstrykare, fjärran från fosterland,

en näktergal fördriven från blomstergård och äng,

Utan fjädrar, vingbruten, med strupen tillsnörd,

utan dagligt bröd, lottlös, förvisad,

En orkeslös gubbe, krossad, på drift,

rödögd, hjärtat blott tillhåll för kval och sorg,

Hopfallen, skyddslös, vacklande,

värnlös, med bruten kraft, illa sjuk,

Med tunga anletsdrag, plågad, all möda förgäves,

en poet, en dyrkare av skönhet, hjärtat i sorg.

***

Munskänk, vart går du, vart är du på väg?

Har också du böjt nacken för förtryckarna?

Har också du bedragits av deras prakt och härlighet?

Har deras guld och silver förvänt också dina ögon?

Byter också du din konst mot ädelstenar?

När har ädelstenar gjort skönheter lyckliga?

Guld är en olycka; den rike är utan trohet.

Endast konsten är odödlig, konstnären tapper och storsint.

"Jordisk rikedom är aska i handen", som det sägs;

den snikne bryter avtal och löften.

När föstod väl den snikne skönhetens värde?

Den sanne dyrkaren av skiinhet

är den vise med lidelse och insikt.

***

Nej, gå inte, du sköna, gå inte, gå inte dit!

Låt inte lura dig av deras guld och silver!

Vällustingar som de är ingenting att lita på;

de plockar bara blommorna och frukten.

Kom hit, kom då och var mig nära!

Ge mig vin, ge mig vin till dess jag säger:

"Mer berusad än berusad är jag, munskänk, ta min hand!

Ta min hand så att jag inte faller!"

Då jag är rusig läser jag för dig

med låg röst denna höga dikt av Maulavi:

"Lyss till denna rörflöjts långa klagotal,

hör berättelsen om ensamhetens kval!"

Lyssna på mig, du med druckna ögon, skön och rak,

medan jag lidelsefullt klagar som en flöjt!

Den övergivnes klagan är aldrig verkningslös,

vare sig den framförs av en rörflöjt eller en vagabond.

Därför har jag blandat sorg med flöjtton,

en klagosång har jag som flöjten aldrig sjöng.

Låt mig se uttryck åt min inre låga!

Låt mig gjuta mina rena tårar!

Min klagosång, det är blott människans klagosång

som kallar till frihet och ropar på jämlikhet.

Min klagosång, den sjungs av vanlottade kurder,

det folk som förnekas men ändå finns.

Låt diktens glöd lysa ur min mun!

Låt mig vidga diktens synkrets!

Mitt hjärta är ett stycke kött, inte en fasad;

min klagan kommer sent, inte tidigt.

Skillsmässans smärta... skilsmässans smärta har dödat mig;

medvetenhetens och tålamodets smärta har dödat mig.

Minnet av det kära, av mitt land, dag och natt,

har vägrat mig ro, föda och sömn.

Munskänk, här finns ingen till min tröst;

varför skulle jag då inte söka tillflykten i vin?

Jag ser varken stad, rike eller land för mig;

jag ser varken kamrater, vänner eller kära för mig.

Allt jag vänder mig till är mig främmande;

jag ser varken den vanda mötesplatsen eller vilolägret.

Om natten lider jag av vaka och sömnlöshet;

om dagen smakar jag skilsmässans lidande och sorg.

***

Varför skulle inte mitt överfulla hjärta klaga?

Hur skulle mina tunga händer kunna lyftas från knät?

Varför skulle inte det genomborrade hjärtat klaga?

När sten huggs från sten får den också röst.

Jag har smakat övergivenhetens sorg och kval;

allt jag älskat har jag lämnat.

Skild är jag från min käraste vän;

fördriven är jag från landet i mitt hjärta.

Hemlöst irrande har jag blivit, fjärran från mitt land,

fallit i mångahanda fällor på vägen till befrielse.

Bakr Åtskiljaren är den som sugit ur min märg.

Mams och Zins tistlar täcker hela mitt land.

Jag har kastats i fängelsehålor som Mam

– var är Zin så att hon kan höra mitt rop?

Var är Qara Tajdin, Chako och Irfo, var är de,

så att de kan komma till undsättning som tigrar med blodig tass?

Jag var en Las, fiendernas värsta fiende.

– nu är jag genomborrad av de smutsigas pilar.

Så badar jag övergiven i mitt eget blod

– var är stammen, var är Khanzad och Khazal?

Inte på mycket länge hördes mina klagosånger

– så som när Shamzin älskade Shamila.

Så som Siyamand i vildmarken och bergen

har jag levern genomborrad av bergstallens gren.

Jag är en döende planta, mina sår kalla

– var är min Khadj så att hon kan gråta heta tårar över mig?

"I den isbundna vintermånaden drevs jag .bort"

– som Birayim jagades jag ur landet.

Var är Paikhan så att hon kan sjunga för mig?

Varför skulle jag inte brinna och bli till glöd i eldstaden?

Hon är i sommarvistet och jag är i vintervistet

– vem säger att jag inte är en Wali Dewana?

***

Kurdistan, mitt sköna land!

Min son! Min familj! Min fädernetrakt!

O ni som jag aldrig glömmer,

såge ni mig nu, skulle ni då känna mig?

Dagarna har malt mig som såpört,

den kurdiska sjukan har tagit all kraft och förmåga.

Jag har blivit en gycklare; nu driver med mig

den pyssling som förr darrade inför mig.

***

O kamrater, o ni kära i hemlandet!

O broder och stridskamrater mitt i kampen!

Om än jag klagar, är jag inte vanmäktig;

jag kämpar för återförening så länge jag lever.

Min kamp är sannerligen tillbörlig och rättfärdig,

ty just så är naturens lag.

"Var och en som dröjer fjärran från sin rot

söker från sin avskildhet att finna bot:'

Jag vandrar vägen fram; skulle mina steg vara matta?

Det är rätt att jag är kraftlös, men jag kommer fram.

Jag färdas över berg och vildmark och stäpp;

jag kommer till sommarvisitet och paradisets trädgård.

Jag kommer till min källas sand och kiselsten;

hur skulle jag kunna vända min blick från dem?

Jag kommer till träden, stenarna och kullarna;

jag kommer till trädgårdarna, ängarna och lindorna.

Jag kommer till gläntorna, klipphyllorna och ravinerna;

jag kommer till hagarna och blomsterängarna.

Jag kommer till slätterna, klipporna och stupen;

jag kommer till grottorna, klyftorna och skrevorna.

Jag kommer till snön, isen och istapparna;

jag kommer till ringdansen och långdanserna.

Jag kommer till skogarna, dungarna och bäckarna;

jag kommer till vattenfallen, dammarna och tjärnarna.

Jag kommer till de friska lägerplatserna och fälten;

jag kommer till byarna, trohetens källa.

Jag kommer för att se mitt fosterland och min hemtrakt;

jag kommer för att se mina anhöriga, bröder och systrar.

Jag kommer och griper den vackra mjölkerskans arm;

jag kommer och griper den sköna danserskans hand.

Jag kommer för att omfamna min älskade;

jag kommer för att röja undan hindren i min väg.

Jag kommer för att känna det kurdiska bergslandets bris;

jag kommer för att stjäla frukt om natten i kurdiska trädgårdar.

Jag kommer, och då krossar jag vinbägaren;

den söta kyssen utplånar vinets smak.

Jag kommer, och räds ej taggtrådsstängslen;

det skall alltid vara änglarna som segrar och djinnerna som förlorar.

Så länge jag har ljus i mina ögon och kraft i mina ben:

jag kommer och kommer och kommer och kommer och kommer.

Jag kommer så länge jag har styrka, tanke och förnuft;

om jag faller, må ni och Kurdistan leva!

1974

2000-07-18